Motion till kyrkomötet 1998:13 av Inger Krantz och Catharina Agrell om kyrkohandbokens ställning

Kyrkomötet KMot 1998:13

I beslutet om ny psalmbok och kyrkohandbok 1986 fick kyrkohandboken samma "antagna" ställning som psalmboken. Egentligen var tanken, att handboken skulle vara vägledande för utformningen av gudstjänsterna i Svenska kyrkan. Större eller mindre avvikelser från den "antagna" handboksordningen sker ofta utan att formalia iakttas, det vill säga att kyrkoherden i förväg anmäler till domkapitlet att en s.k. tema-gudstjänst skall hållas.

Skälen till att "anta" handboken var för Svenska kyrkan, att ge tydliga anvisningar om gällande former för gudstjänsterna genom bruket av de "antagna" gudstjänstordningarna. Tjänstgörande präst, som utan tillstånd, avviker från handbokens ordning, begår egentligen "tjänstefel". Denna formbundna styrning kan ha haft det goda med sig, att gudstjänstordningarna är lika varandra i hela landet. Man känner igen sig i Svenska kyrkan. Den mindra goda erfarenheten är stelhet och osäkerhet hos tjänstgörande präster, musiker eller kyrkvärdar inför minsta utvikning eller avvikelse. Vår erfarenhet från Stockholms stift är emellertid att "bokstaven" inte råder över budskapet.

Den experimentella perioden, som rådde några år före 1986, det vill säga innan handboken antogs, med en mångfald av gudstjänstformer, mässmusik och teman upphörde inte med att handboken antogs. Sedan dess har vi sett en fortsatt utveckling och fördjupning av temagudstjänster med Thomas-mässor, Sofia-mässor, Taize-mässor med flera. De är relevanta och angelägna uttryck för tro i vår tid. Språk och uttrycksformer måste fungera för de människor som finns med i gudstjänsten. Den som leder gudstjänsten måste känna att det finns tillit och förtroende för henne/honom att med frimodighet och kunskap utforma gudstjänstens språk och form så att den till sitt innehåll blir angelägen och når församlingen.

Gudstjänsten ger kontinuitet och tradition och hjälper församlingen att formulera sin tro på sitt eget språk och med sin egen erfarenhet. Handboken behöver ständigt ses över, kompletteras och förnyas. Ansvaret för bruket av handboken är tjänstgörande prästs.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställer vi att kyrkomötet beslutar

1. att uttala sig för att handboken, som antogs vid kyrkomötet 1986, skall medge ett ökat förtroende för den ansvariga prästen att utforma huvudgudstjänsten,

2. att uttala sig för en planmässig utgivning av komplement till handboken.

Stockholm den 15 juni 1998

Inger Krantz Catharina Agrell